För att en bild ska få det där lilla extra, en wow-känsla och bli något utöver det vanliga som folk blir tilltalade av måste den fånga ett sprecifikt ögonblick på något sätt. Något som gör att inte vem som helst kan gå till samma plats när som helst och ta en likadan bild.

Om man fotograferar vilda djur kommer en bild av att djuret gör något, visar sitt beteende, ge ett starkare intryck än om djuret bara sitter stilla, "bird on a stick".

Fotograferar man landskap vill man fånga det i ett "perfekt" ljus precis i det rätta ögonblicket t.ex. när solen går ner.

En stadsbild blir mycket mer intressant om något händer i bilden, en duva flyger förbi eller människor som passerar än om det bara är en bild av en massa hus, hur vackra de än må vara.

Om man fotograferar porträtt är det samma sak och man letar hela tiden efter det där ansiktsuttrycket som säger någonting mer om personen. Har man inte uttryck i bilden så har man ingenting, ett passfoto i bästa fall. Detta efterliknar man även när man fotograferar professionella modeller och de kan utföra en förutbestämd rörelse massor av gånger för att man ska få den perfekta versionen av det man vill fånga.

Det finns flera sätt att åstadkomma detta.
Om man fotograferar rörliga motiv som t.ex. djur, barn eller sport där det är svårt att förutse exakt när det perfekta ögonblicket kommer att inträffa är det en fördel att ta bilder i serier. Även om man inte bara kan förlita sig på kamerans sekvenstagnings-funktion och hoppas på det bästa.

Fotograferar man landskap måste man kanske komma tillbaka många, många gånger innan man får den där bilden som man har inom sig och där landskapets fulla potential kommer till sin rätt.

Fotograferar man porträtt så gäller det att känna av rytmen och dynamiken i samspelet mellan modell och fotograf och hitta den rätta tajmingen för att vara beredd när ögonblicket kommer.

Oavsett vad man fotograferar och hur man går till väga så vet man nästan alltid när man fått den perfekta bilden. Man känner det i magen.